Skrivet av: Andrea | 22 februari 2010

Att vada i en grotta och att gå vilse i Panamas djungel

Ett stycke och några bilder från ett äventyr vi var med om då vi bestämde oss för att på egen hand besöka en naturlig grotta Isla Colón, Bocas del Toro, Panama under vår backpackingresa i december 2009. Håll i er!


Vi hoppar av den skakiga minibussen ungefär fyrtio minuter från vårt hostel på Isla de Colon, Bocas del Toro, Panama. Där finns ett hus, en gammal skylt där det står ”La gruta” (grottan) och en tupp som sprättar runt på grusvägen.

En kvinna springer ut och ber om att få en dollar av oss var eftersom vi vill besöka grottan. I utbyte får vi lov att låna en pannlampa av henne. Eftersom jag saknar ficklampa får jag äran att trä den över huvudet, och den ska faktiskt visa sig rädda mitt liv.

Grottan är till en början stor och rymlig. Vattnet når oss upp till anklarna, senare vaderna och stalaktiter hänger ned från taket. Vi är intresserade, skräckslagna och imponerade av de stora djur som sitter på väggarna. Wim påpekar att vi inte vet om det är spindlar, krabbor eller skorpioner. Jag har senare hittat en bild på arten under ”Arachnid” (spindeldjur) på engelska Wikipedia –  den stora i mitten.

Grottan fortsätter och avståndet mellan tak och golv krymper. Stalagmiter skjuter upp ur golvet. Det blir allt mörkare och då grottan svänger blir det helt kolsvart. Pannlampor och ficklampor blir enda sättet att se något överhuvudtaget. I de sista passagerna får vi klättra, ducka och vada med vatten upp till bröstet.

Fladdermöss fyller grottans tak där de flyger, far och hänger i klasar. Det är fortfarande mörkt. Med mina sandaler trampar jag genom mjukt kladdigt under ytan på det vattenfyllda grottgolvet. Joyce tappar en flipflop som vi i panik letar efter för att hon inte ska skära foten av sig. Dagens hjälte får upp den ur det kolsvarta vattnet. Vi fortsätter längs en nu smal passage där man bara kan gå en åt gången.


Det slutar med att vi börjar skrika på varandra att skynda på där vi går på ett tätt led genom de trånga grottpassagerna. Det finns inga foton från den sista delen av vandringen och om sanningen ska fram var alla fascinerat skräckslagna och smått desperata att hitta ut i ljuset.

Vi går därefter vilse då vi väl är ute i regnskogen och försöker hitta ut genom att följa en regnskogsbäck. Där är det lätt att vada och vi tycks slippa, trots att vi bara är iförda badkläder, att bli bitna av några otäcka myggor. Det enda som stör djungelns normala läten är Joyce skrik då hon hoppar tre meter efter att ha klättrat över en stock där en stor vattenspindel plötsligt visar sig.


Vi ser ett hus på pålar som visar sig vara en övergiven farm med ett koskelett men helt utan människor. Vi klättrar upp genom lera och ankelhöga växter och Sarah försöker trösta med en extremt lerig hand som hon lägger över min arm.

Smutsiga, trötta och blöta vandrar vi på rad längs en luftfuktig djungelväg. Det börjar regna och vi sjunger ”In the djungle”  (vår klassiska vandringssång under resan) för att hålla humöret uppe. Vi hinner gå ett bra tag på två olika vägar innan en man med machete dyker upp och visar oss ut igen.

Vi såg nog både dumma och desperata ut där vi vandrade runt utan kläder i djungeln – och handen på hjärtat så låg det nog någon slags sanning i bådadera.

Annonser

Responses

  1. Jag skulle nog få lite cellskräck i den där grottan.-..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: