Det första som hände var att Andreas deo-kula ploppade upp och ramlade ned på golvet. Detta på grund av tryckskillnaden – vi befinner oss högre över havet än Kebenekajse.

Sedan åt vi typisk Ecuatoriansk frukost hemma hos Catalina som vi bor hos. Därefter ägnade vi två timmar åt att diskutera det politiska läget i Ecuador, samt skolpolitik i allmänhet. (Felicia lyckas bra med att förspanska sin portugisiska).

Sen gick vi… jättelångt! Vi gick uppför ett berg och tittade på utsikten från El Panesillo (det lilla brödet). Detta berg delar södra och norra Quito – så vi såg verkligen hela staden. Den är stor.

Vi hann även med sightseeing inne i ”Old Town” där vi besökte två torg och två kyrkor. En av kyrkorna hade trägolv vilket vi tyckte var ballt.

Andrea blev nästan ficktjuvad men hann dra till sig sin kånken i tid. Ficktjuven gick miste om en karta laktospiller – stackars honom!

På flygplatsen hade väskan inte kommit, fast de sagt så på telefon, så vi blir kvar i Quito en dag till. På vägen tillbaka trodde vi att vi visste hur man åker buss, men vi hade fel. Felicia vägrade till en början att betala bussbiljetten för hon trodde att han som samlade in pengar var en tiggare. Så kan det gå!

Massa hälsningar från oss!

Felicia och Andrea

En snabb resume:

Vi mellanlandade i Madrid igår (6:e juni). Där uppfann vi bubblaren hotelltapas – som är här för att stanna.

Flyget till Quito tog oss 11 timmar. Vi snodde med oss varsin kudde från flyget (valuta för pengarna). Då vi var framme uppstod problem ett: En korvliknande väska incheckad i Köpenhamn tillhörande Andrea kom inte fram. Vi var glada ändå och hade en adress som vi angav på flygplatsen.

När vi själva ville ta oss till adressen (en bekant till Felicias mamma) bestämde vi oss för att utmana ödet och ta lokalbussen. Vi hittar en busshållplats, Felicia börjar läsa i guideboken, ser en buss på fel sida och skriker: Vi ska åt det hållet!

Vi springer över vägen och kastar oss på bussen, för att 20 sekunder senare upptäcka att bussen stannar på en hållplats tre meter längre fram. Vi vet inte var bussen ska, så vi bestämmer oss för att vänta tills folk börjar gå av – dels för att vi då förmodligen är i centrum och dels för att vi inte vet hur man beter sig på bussar i Ecuador.

Planen går i lås. Vi gör inte bort oss (vad vi vet), och hoppar in i en taxi som för två dollar tar oss till vår adress.

Hoppas ni mår bra – det gör vi!

Kram från Andrea och Felicia (Bussåkarna)

Terminen är nu till ända och det är dags att titta ut genom universitetsbubblan. Denna sommar bär det av till Sydamerika, och vi åker om exakt en vecka. 

Vaccinationerna äri princip klara – tar min sista Dukoral^® idag. Reseförsäkringen är inbetald och den sista tvätttiden är bokad.

Förhoppningsvis kommer det upp en hel del spännande insides här på bloggen. Håll i hatten!

På bilderna kan ni se större delen av min faddergrupp ”DyDx” som hittar på massor av tokigheter tillsammans under de fyra första veckorna i Lund.

Den handlar om författarens resa till Kap Verde som biståndsarbetare på 80-talet. Hon och hennes vän är nyutbildade sjuksköterskor från Sverige. Fast beslutna om att hjälpa till, bistå och lära ut kastas de in i en helt ny värld på den lilla ön Brava. Där lär de sig ta vara på det lilla, leva för dagen och hittar tillslut hem.

I boken får man läsa om författaren som hinner älska, sakna, glädjas och sörja. Något författaren själv berättade för mig var att vad hon lämnade kvar, förutom allt som var hon själv på den tiden, var frön. Som alla vet kommer frön en dag gro och bli till växter som spirar och blomstrar. Det var med andra ord bara ett ödmjuk metafor som svarade på min fråga.

Boken känns ärlig rakt igenom, och jag tror att det var det jag gillade mest. Läs den!

De stenätande getternas land av Wiveca Roos-Arbeus

Den finns här att köpa på cdon.com

Tillbaka efter fem fullspäckade veckor på vift genom Europa. Här under har jag försökt måla in var jag har befunnit mig under den tiden. Eftersom planeringen för det mesta saknades fanns inga planer att gå i kras, och hela resan fortgick precis som den var menad att göra – spontan!

Att tågluffa är ett ultimat sätt att resa enligt mig; kul, billigt, trevligt, miljövänligt, avslappnande och spännande. Dessutom hinner man se otroligt mycket genom tågfönstret även då man inte stannar på en plats – för att inte tala om alla människor man träffar!

Det är bara att höra av er om ni undrar något praktiskt som ni tror att jag kan svara på – förhoppningsvis planerar ni redan att själva slå er ned längs rälsen. Och så en uppmaning genom ett gammalt citat av Ingemar Stenmark: ”De e bar’ å åk!”

Som man säger i Costa Rica: ”Pura Vida”!

Skriver med ett helknasigt tangentbord – i Beligien sitter nastan alla tangenter pa fel plats! Bor for tillfallet nagra dagar hemma hos Joyce i Gent.

Belgien ar det sotaste landet jag nagonsin besokt. Allt ar sockrigt, sott och gott. Det ar heller inte for inte som Belgien ar kant for sin fina choklad. Joyce var tvungen att jobba idag och igar sa jag har lart kanna hennes familj. Hennes pappa jobbar natt pa Volvo sa vi har lite av ”Sverige” gemensamt. Hon har aven tva systrar som ar 22 och 17 ar gamla. Imorgon ska jag aven fa traffa en omtalad farfar. Jag gor mitt basta for att snappa upp lite flamlandska som ar det samma som hollandska men med en annan dialekt. I Beligien pratar man flamlandska i Flandern och franska i Vallonien, och i en liten del bor ocksa tysktalande.

Idag var jag i Brugge hela dagen tillsammans med Joyce mamma, pappa och lillasyster. Massor av gamla byggnader och de fina gatorna svammade over av sma chokladbutiker – luktade ljuvligt! Igar besokte vi det medeltida slottet som ligger i Gent. Det regnade en hel del – men vad gor det nar man vet att solen snart spricker fram igen? Efter slottsbesoket gick vi till ett cafe och at belgiska vafflor med smalt choklad och vispgradde. Livet i Belgien ar helt enkelt smaskens!

Resten av mitt besok ar Joyce ledig sa vi ska besoka Bryssel och ga pa den stora Gent-festivalen som varje ar fyller hennes stad till bredden av besokare fran nar och fjarran.

Salut!

Andrea

Mycket har hant under resans gang sedan sist jag uppdaterade har pa bloggen. Tyvarr har jag inte sa mycket tid vid datorn kvar och far skriva en resume. Med de orden vill jag aven forklara varfor jag inte kan svara pa mail – den 20 juli ar jag ater hemma i Sverige och ska forsoka battra mig vad galler den punkten.

Vi har alltsa varit i Wien dar vi umgicks med Sarah om kvallarna eftersom hon var tvungen att spendera 12 h om dygnet pa sprakskolan dar hon jobbar. Vi agerade hemmafru/-man och hade maten klar da hon kom hem. Det var riktigt trevligt alla dagar, och jag har verkligen saknat henne sedan Costa Rica! Annars sa gick vi valdigt mycket och tittade pa vackra hus i Wien, akte parisehjul och badade i Donau.

Pa lordagen var det tid att ta sig till Muchen och jag skickade dagen innan ivag ett meddelande till Stephanie, en annan tjej som jag traffade i Costa Rica, som pluggar till lakare just i denna stad. Det visade sig att hon var nyinflyttad i ett kollektiv mitt i centrala staden dar vi var mer an valkomna. Sarah hangde aven med da hon var ledig denna helg. Muchen ar en superfin sommarstad med en underbar park. Pa kvallen lagade vi mat (pasta med gorgonzolasas och fruktsallad) med Stephanie, hennes pojkvan och tva andra tyska tjejer. Sedan tittade vi pa bronsmatchen och hejade pa Tyskland innan vi satte oss pa vart nattag.

Vi vaknade i Holland, och taget var 4,5 h forsenat da vi antligen kunde hoppa av i Amsterdam. Det har varit valdigt lurigt vader, sol och ibland kraftigt regn. Pa sondagkvallen beskadade vi tillsammans med 90000 andra orangekladda manniskor VM-finalen i fotboll. (Vi var givetvis ocksa kladda i orange) Aldrig har jag tidigare kunnat ana hur tyst en folkmassa pa 90000 personer kan vara – i alla fall inte som efter att Spanien sparkat in 1-0. Annars har vi hunnit med att sightsa runt till fots valdigt mycket – Amstedam ar en jatte vacker stad! Sedan har vi shoppat loss pa secondhand dar vi fyndat! Bland annat sa har Oscar kopt hangselbyxor och jag har hittat jeansshorts.

Imorgon aker Oscar hem till Sverige och jag aker till Beligien for att halsa pa hos Joyce – annu en van som var volontar i Costa Rica samtidigt som jag.

Ma bra allihop!

Andrea

Vi befinner oss i Wien och huserar hemma hos Sarah, en van till mig som var i samma volontargrupp som jag i Costa Rica. Vi har konstaterat att det nu ar ett ar sedan vi traffades. Tiden flyger – var tog detta ar vagen? Tur att man hunnit med att gora en del i alla fall…

Sedan sist har vi hunnit besoka en liten by i Italien dar det fanns supergod glass, fina sma gator kring en fastning och en badplats som vi utnyttjade tacksamt i varmen. Vi har alltsa badat i den vackra Gardasjon.

Sedan akte vi till Ungern dar vi badade i den varma sjon Balaton. Det blaste lite grann sa man gjorde bast i att halla sig under ytan. Det var extremt billigt i Ungern sa vi kunde bo pa ett bra hotell med frukost och ata pa fin restaurang.

Fran Siofok, som var den lilla staden dar vi bodde, akte vi via Budapest och Györ till Wien. Dar har vi hunnit besoka Schönsbrunn och den fina parken som hor till slottet. Sedan motte vi upp Sarah Fallman som visade oss hem till sitt kvarter dar vi nu bor i hennes vardagsrum. Vi har fatt smaka bade Mozartkulor och den österrikiska laskedrycken ”Almdudler”.

Nej, nu ska jag allt kila ivag och fixa med annat…

En trevlig dag tillonskas er!

/Andrea