Hej igen!

Har kommer ater en liten halsning fran Costa Ricas krokiga backpackervagar.

Vi aker strax vidare med buss efter fyra dagar i Manuel Antonio. Har finns en nationalpark bestande av valvardad regnskog med kortare vandringsleder och flertalet sandstrander. Sanden ar alldeles kritvit och havet gnistrande blatt. Aporna i parken ar tjuvaktiga och det galler att halla hart i sina saker. Man kan darmed inte lamna nagra vaskor obevakade pa stranden da de aven vet hur man drar upp blixtlas. Manuel Anotino ar utan tvekan en plats som glider in som en av de tre basta platser jag hittills besokt i Costa Rica. 

Vi har aven spenderat mycket tid pa den stora publika sandstranden utanfor nationalparken dar det finns gott om surfare, turister och forsaljare. Vagorna ar kraftiga men inte mer an att man kan ta sig ett dopp eller tva (eller helt enkelt bada hela dagen). Igar bevittnade vi en vacker solnedgang pa stranden med sandiga sandaler och solsvedda nasor.

Vi har varit ett stort gang (volontarer fran AFS) bestande av mig, Sarah (Osterrike), Joyce (Belgien), Helen, Nicolas (Tyskland), Anna, Victoria, Jack, Caithlyn (USA), Danielle och Natasha (Nya Zeeland) . Fran att ha rest med sex personer i Nicaragua och senare elva personer har i Manuel Antonio gar vi  snart ned till ett resesallskap pa fyra: jag, Joyce, Sarah och Helen. Detta fram till att vi moter upp Wim och en kompis till honom i Panama.

Det finns julgranar overallt har, men jag kan inte for min vilda fantasi forsta hur det kan vara december. Solen skiner starkt och det ar varmt sa att jag svettas trots att jag har shorts pa mig. Vad mer kan man gora an att njuta?

Hoppas aven att ni har det superbra hemma i Sverige! Se till att ata mycket goda julekakor och njut av ljuvligt rattvisemarkt och ekologiskt kaffe!

Soliga Halsningar Fran Andrea

Hej alla!

Kul att ni tar er tid att titta in pa min blogg da och da! Jag ar ater i Costa Rica efter ett kortare aventyr i Nicaragua.

Vi besokte dar Isla Ometepe som ar belagen mitt i varldens 10:e storsta sjo: Nicaraguasjon. Vi bodde pa en mindre ekologiskfarm som ligger pa en av ons massiva vulkaner. Dar hade jag mitt livs mest fantastiska duschupplevelse utomhus, i kallvatten, med utsikt over sjon och ons gronska.

Aporna hoppar i traden, vagen upp till vart tillhall ar smal och stenig. En morgon gor vi en vandring for att se de ekologiska kaffeplantagen och jag far hjalpa till att plocka de roda, mogna kaffebaren ned i en stor korg jag bar pa magen.

I staden Granada far vi uppleva centralamerika pa ett nytt satt. Staden paminner mig mycket om Spanien. En av de vackraste smastader jag besokt med mycket folk, liv och rorelse.

I Nicaragua ar allting, kanske inte sa forvanande, billigare an billigt. Jag lagar en ”hungrig” sko for en dollar, och jag betvivlar starkt att den nagonsin kommer att gapa igen. En valsmakande middag med tva farska grillade fiskar, en stor portion ris och sallad betalar vi 70 cordobas (3,5 dollar).

Jag har sa manga intryck av Nicaragua. Ett helt fantastiskt land, som trots en stor andel fattiga, ar fullt av leende, hjalpsamma och vanliga manniskor. Bilder kommer forhoppningsvis i framtiden da jag ater har tillgang till min dator i San Jose.

Min internettid har runnit ut och jag vill tacka for alla lyckonskningar, meddelanden och kommentarer. Jag haller er uppdaterade enbart via bloggen eftersom tiden vid tangentbordet ar knapp.

Ta hand om er och var forsiktiga med juleljusen!

Kramar Andrea

Första anhalt blir en eko-farm i Nicaragua, på en ö i Centralamerikas största sötvattensjö. Därefter far vi söderut och tänker inte vända om förrän vi stått intill Panamakanalen. Om jag hittar något internetcafé längs vägen så får jag väl skriva någon rad här i bloggen – håll utkik! Beräknar att återvända till San José senast den 20:e december.

Väskan färdigpackad. Kamerabatteriet laddat. Bussbiljetten i handen.

Nu far vi!

Vi landade i Costa Rica i juli år 2009. Vi var tjugofem förväntansfulla blivande volontärer, från olika delar av världen, i åldrarna 17 till 23 år.

Då var vi främlingar med språkligt relaterade kommunikationsproblem. Nu är vi vänner med månader av upplevelser och betraktelser att diskutera intill ett galopperande hav.

På hotellet i Punta Leona utnyttjade vi tiden för att umgås vid poolen, på stranden, i nattklubben, i restaurangen och på hotellrummen.

Det är sorgligt, men sant, att avskedet på söndagskvällen förmodligen var det sista för många av oss. Jag tänker inte skriva mer om det – det känns så dumt att fokusera på avsked då man kan tänka på alla glada stunder man haft tillsammans.

Vi har alla spenderat mycket pengar för att kunna genomföra resan hit till Centralamerika. Trots detta kan jag inget annat än konstatera att vi alla är mycket rikare idag än vi var då vi kom.

Tiden med organisationen AFS är nu slut, och jag tackar och bockar för hjälp och stöd. Om någon undrar över min upplevelse av AFS, eller som volontär får ni jätte gärna höra av er – i bloggen eller per e-post.

Vi kallade helgens resa för ”Endstaycamp”. För mig och flera av mina vänner var det bara slutet för en etapp i Centralamerikas varma härlighet. På onsdag åker jag med fem vänner till Nicaragua. Där vi ska bo på en ekologisk farm några dagar innan vi fortsätter på vår backpackerresa som kommer att sluta i Panama.

Mina kollegor kallar in mig i ett av mötesrummen. Till min stora överraskning och glädje väntar kaffe och tårta. Jag får kort de tillverkat av olika färgade papper med lyckönskningar och tack. Ännu mer glad och förvånad blir jag då en gåva överräcks. En t-shirt med diverse ordspråk från Costa Rica.

Min volontärkollega Yo skakar hand med mig då han får veta att jag är där för sista gången. Något senare under vår lunchrast får jag, inslagen i två plastpåsar, en porslinsmugg med polkagrismotiv av honom.

Det är med tungt hjärta jag bjuder på godis och kramar om barnen en sista gång. Mitt jobb har varit en utmaning. Ibland inte alls roligt och ibland ansträngande. Jag tror inte att jag kommer att längta tillbaka till själva arbetet så mycket, men barnen och mina kollegor kommer jag definitiv att sakna.

Det sista ordet får en tjeck kille på tre år. Han springer fram till porten precis då jag ska vända på klacken och hojtar att jag måste akta mig för ”El lobo feroz” (i sagorna på svenska brukar man säga ”den store stygge vargen”). Jag lovar dyrt och heligt att jag ska akta mig och ger honom en extra kram innan jag går.

På en sekund är tiden för mig som volontär på daghemmet i Costa Rica till ända. Det är svårt att avgöra om den sekunden är lika lång som alla andra sekunder jag upplevt i mitt liv. Detta eftersom just den sekunden är en av dem som troligtvis kommer att ha haft störst betydelse längs vägen.

Följer uttrycksfulla bilder på några av ”mina” barn. Tycker att bilderna, som man brukar säga, säger fler än tusen ord – inte sant?

En förlust (0-1) och en oavgjord (1-1) match mot Uruguay i fotboll.

Costa Rica kvalificerar sig dämed inte till VM i Sydafrika.

I ett land där större delen av befolkningen fullkomligt älskar fotboll befinner vi oss i landssorg.

En kort berättelse om barn på en orättvist lutande bergssluttning i Costa Rica

Joyce jobbar som volontär på en skola som ligger i San José de la Montana. Eleverna är omhändertagna eftersom familjerna inte ansetts vara lämpliga under rådande omständigheter. Det handlar ofta om droger; men även andra sociala problem. En förskräckande andel har varit utsatta för sexuella övergrepp i hemmet.

De flesta barnen bor i baracker uppsatta intill skolan. I varje barack bor en kvinna permanent som tar hand om ett tiotal barn. Barackerna är rymliga och välbonade. Vi tittar in och hälsar på en av husmödrarna som är i full färd med att julpynta kring den öppna spisen.

Två av barackerna som barnen bor i. En av husmödrarna berättar för mig att "många av barnen ser dessa som himmelriket - de har till och med var sin egen säng".

I klassen där Joyce arbetar har barnen särskilda inlärningssvårigheter. Då jag hälsar på får jag hjälpa en tolvåring att lägga sifferpussel med bitar som bär numren 1 till 10. Pojken är långt ifrån utvecklingsstörd, men har sina rötter i ursprungsbefolkningen och puttades sent in i vad vi kallar det ”normala” samhällsledet/-systemet.

Barnen springer, skriker och klättrar överallt. De har svårt att koncentrera sig och att sitta stilla. De vill genast stifta närmare bekantskap med mig då jag kommer. Helst av allt hålla handen och bli kliade på ryggen. Skolan är en plats där lugnet saknas, och som ger mig en känsla av oro och disharmoni.

Joyce med fyra av barnen som ville vara med på kort - men bevisligen inte klarade av att stå still tillräckligt länge...

Vi lever i en grym och orättvis värld. Inte minst då det kommer till barn. Jag blir så arg, och ledsen. En liten tröst är att det även finns många som vill hjälpa.

Skolan på San Josés gröna bergssluttning drivs av en kristen organisation. Deras mål är att hela barnen spirituellt genom att ”dela Kristi kärlek och hjälpa dem att utveckla en personlig relation till Kristus”. Organisationen arbetar hårt för utsatta barn här i Costa Rica, och det finns många exempel på människor som tagit sig upp ur slummen tack vare dem.

Utanför religion och gudstro står jag stilla, tyst och försöker att betrakta. Vem kan avgöra vad som är rätt eller fel? Vem är människa att döma? Allt gör fortfarande ganska ont och jag har inte tänkt, reflekterat eller funderat färdigt ännu efter mitt besök hos Joyce och barnen. Kanske dröjer det en evighet innan jag är klar – om man någonsin kan bli det?

Saker jag vandrade förbi under en gnistrande grön helg med Joyce från Belgien och hennes värdfamilj i Costa Rica…

Bilfärden för att komma till San Carlos suger musten ur obekvämt inklämda ben i baksätet. Semesterhuset som ägs av Fernandos (Joyce värdpappa) släkting, har två våningar och ett stort antal sovplatser.

På uteplatsen möts vi av en pilgiftsgroda som sitter och poserar…

Vi vaknar med regn i öronen. Efter Gallo Pinto och stekt ägg åker vi till Jardin Zoologico la Marina, som är en halvt naturlig halvt konstlad djurpark. Där kliar vi apor på ryggen, hejar av papegojor i granna färger, ryggar för ormar och luktar på bergsgrisar. Fernando riskerar handen då han krafsar jaguaren Nosara bakom örat genom gallret på hennes, till ytan patetiskt lilla, bur.

I San Carlos finns gott om vulkaniskt uppvärmda termalbad och dessa blir nästa anhalt. Med paraplyet i högsta hugg stegar vi in i djupa regnskogen för att tvaga våra kroppar i det mineralrika vattnet.

Att sitta i 39-gradigt vatten är en underbar känsla då man befinner sig tre meter från en regnskogsfors omsluten av mörkgrön skog med alla dess ljud och dofter.

Söndag morgon vandrar vi i lera för att hitta oss ned till kanten av en vulkankraters ro och tystnad. Stövlarna jag lånat är bergiskt storlek 42, och två kilometer skulle varit långt utan pratglatt sällskap. Två tukaner sätter sig i ett träd och vi hinner betrakta deras färgglada näbbar noga innan det är dags att ta farväl av San Carlos.

San Carlos ingav mig känslan av att vara Costa Ricas hjärta. Landets blod är tvivelsutan grönt, och regntunga skyar hjälper till att förstärka vegetationens trolska nyanser. Det är en sagolik bilresa hem längs kurviga bergsvägar; låt oss kalla dem Costa Ricas trassliga vener.

Ljusets våglängder värker på min näthinna, och jag fruktar att de ska kristallisera sig i mina ögon och fastna där. För i ärlighetens namn – skulle du kunna förtälja mig sanningen om mina ögons färg där jag flyter genom Costa Ricas ådror?

Tag mig på allvar och skratta inte när jag säger att: Snälla, snälla vi måste sluta våldta vår fagra Moder Jord!

Han är född i Kina men arbetade i Japan med en oförskämt hög lön. Han studerade i USA och pratar engelska med svår brytning.

Nu arbetar han som volontär i Costa Rica på samma daghem som jag. Pluggar spanska glosor varje rast, men böjer fortfarande verben till futurumform då han talar om saker som han gjorde i helgen.

Han cyklar till jobbet varje dag på en splitterny mountainbike, bär handskar och hjälm. Innan lunch ber han en tyst bordsbön med slutna ögon.

Han kallar sig Yo, är väldigt hjälpsam och mycket omtyckt av barnen.

Han är tyst om man inte inleder ett samtal. Då kan han berätta om resor som han gjort, om länder jag bör och inte bör besöka. Enligt honom är Europa passé  – dit vill väl ingen längre? Ska jag investera mina pengar så ska det vara i Kina. Ska jag lära mig ett språk så är det mandarin eller möjligtvis spanska.

En gång lånade jag en engelsk bok av Yo. I den hade han glömt sitt bokmärke; hans gamla flygbiljett på vilken han hade ett helt annat namn än Yo. Boken var köpt begagnad och styckvis nedkladdad med konstiga anteckningar.

Han är helt enkelt den perfekta huvudpersonen i en kriminalroman. Han skulle definitivt utgöra den mest misstänkta brottslingen – men troligtvis världens snällaste i så fall…

Eftermiddag i San José city har jag tur och hittar rätt buss direkt. Den för mig till Parque Sabanas nordvästra hörn varifrån jag promenerar fram till Oscar Arias (Costa Ricas president och före detta nobelpristagare) inte alltför pråliga boning.

Där möts jag av Ania som är biståndsinformatör för Kooperation utan gränser i Latinamerika. Vi promenerar några hus vidare och hittar där organisationens huvudkontor.

Fastigheten är en stor villa som tidigare tillhört någon rik överklassfamilj. (Ania berättar att hon en dag haft besök av en person som haft sovrum i hennes nuvarande arbetsrum.) Vi fikar och samtalar under citrusträdet i den lilla lummiga trädgården.

Kooperation utan gränser har parollen ”en värld fri från fattigdom” och deras avsikt är att hjälpa fattiga människor att själva motarbeta fattigdomen.

Centro Cooperativo Sueco, som de heter i latinamerika, arbetar i: El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Bolivia, Brasilien och Paraguay. På huvudkontoret i San José arbetar sju personer varav tre är svenska. I övriga länder finns endast ett fåtal lokala representanter.

De huvudsakliga arbetsområdena är: jämställdhet, landsbruksutveckling, boende och livsmiljö samt att främja demokratiskt deltagande.

Läs Anias blogg: (http://aniasblogg.wordpress.com/)

Läs mer om Cooperation Utan Gränser: (http://www.utangranser.se/)

Läs mer om Centro cooperativo sueco: (http://www.sccportal.org/)